ibland gör man rätt ibland gör man fel
Jag har rätt att bli arg, jag har rätt att visa mig sårad, rätt att vara ledsen. Jag har nu officiellt blivit utbytt. Och det enda jag hade till svars var okej...
Jag undrar ofta på vem de är som förlorat mest, om det är jag eller han. Oftast tänker jag att det är han, eftersom jag ändå lever ett bra liv utan att tänka på honom, men ibland så känns de som att jag förlorat mest. Sen får jag skuldkänslor. Han har redan förlorat någon, och jag går frivilligt ifrån honom så att han förlorar en till. Det är väl så han tycker, att allt är mitt fel o mitt ansvar på alla sätt o vis. När allt i grunden är hans fel. Allt är hans fel. Det är hans fel att jag är som jag är, att jag tvingades ha alla dessa känslor instängda inom mig i alla år, som sedan gjorde att jag flyttade därifrån. Det är hans fel. För jag växte upp med en förebild. Det var alltid han o jag så det är inte så konstigt att jag blev så lik honom i allt mina beteenden, och det är bara pricket över i:et att jag liknar honom till utseendet också.
Det är lätt att ignorera allt, och bortförklara allt. Men i vissa tillfället så går det inte att låtsas som ingenting. Jag ffick aldrig någon uppmärksamhet, och varje gång jag försökte skaffa lite space att prata så var det inte de minsta intressant. Allt skulle kretsa kring det bortskämda barnet. Också hans fel i grunden. Tänk om jag bara klarade av att säga hur jag känner... ensam är inte alltid stark.. Vad hände med min stolthet liksom?
idioter,
Idag var det sommar, och det spenderade jag och malin inomhus. Igår var vi på 90's, en kul kväll. Nästan girls night out, vilket lyckades sådär när vi senare fick sällis av conne mannen. Än en gång har jag fick jag använda mig av frasen: No, sorry I've got a boyfriend. När de närmaste en pojkvän jag kunde komma va när jag fem minuter senare blev uppbjuden av en annan och tänkte fuck it, lets dance to joy division...
combon väldigt trött+alkohol= extra dräggig. I love.
Jag undrar ofta på vem de är som förlorat mest, om det är jag eller han. Oftast tänker jag att det är han, eftersom jag ändå lever ett bra liv utan att tänka på honom, men ibland så känns de som att jag förlorat mest. Sen får jag skuldkänslor. Han har redan förlorat någon, och jag går frivilligt ifrån honom så att han förlorar en till. Det är väl så han tycker, att allt är mitt fel o mitt ansvar på alla sätt o vis. När allt i grunden är hans fel. Allt är hans fel. Det är hans fel att jag är som jag är, att jag tvingades ha alla dessa känslor instängda inom mig i alla år, som sedan gjorde att jag flyttade därifrån. Det är hans fel. För jag växte upp med en förebild. Det var alltid han o jag så det är inte så konstigt att jag blev så lik honom i allt mina beteenden, och det är bara pricket över i:et att jag liknar honom till utseendet också.
Det är lätt att ignorera allt, och bortförklara allt. Men i vissa tillfället så går det inte att låtsas som ingenting. Jag ffick aldrig någon uppmärksamhet, och varje gång jag försökte skaffa lite space att prata så var det inte de minsta intressant. Allt skulle kretsa kring det bortskämda barnet. Också hans fel i grunden. Tänk om jag bara klarade av att säga hur jag känner... ensam är inte alltid stark.. Vad hände med min stolthet liksom?
idioter,
Idag var det sommar, och det spenderade jag och malin inomhus. Igår var vi på 90's, en kul kväll. Nästan girls night out, vilket lyckades sådär när vi senare fick sällis av conne mannen. Än en gång har jag fick jag använda mig av frasen: No, sorry I've got a boyfriend. När de närmaste en pojkvän jag kunde komma va när jag fem minuter senare blev uppbjuden av en annan och tänkte fuck it, lets dance to joy division...
combon väldigt trött+alkohol= extra dräggig. I love.
Kommentarer
Trackback